stephaniekr.blogg.se

Under tiden jag varit här så har mitt äldsta värdbarn fått diagnosen adhd. Föräldrarna berättade innan jag kom att det fanns en möjlighet till att han har det, så det visste jag redan om. Han och jag har en väldigt bra relation och det är nog för att jag kan tackla hans diagnos rätt bra. Har han en dålig dag så skakar man bara av sig fula ord som kan komma från hans mun eftersom att jag vet att han inte menar det. Men imorse gick det bara inte längre. 

Jag vet att han även inte menade det denna gång heller, men ibland finns det en gräns på hur mycket man kan ta. Och eftersom att jag saknar mamma väldigt mycket nu (Johannas mamma har precis kommit vilket fick mig att sakna min mamma) så är jag extra känslig. Så när jag fick höra imorse att "man kan behandla mig hur man vill, för jag är ändå bara en slav", så brast det för mig. Man såg hur mycket han ångrade sig, eftersom att han bara sa det i stundens hetta. Min värdpappa pratade med honom och han bad om ursäkt.

Så det jag vill komma fram till är att vara en au pair är inte alltid en dans på rosor. Men dom bra dagarna väger upp dom dåliga. Har man bara haft en bra dag och sex dåliga dagar på en vecka så är det enda den där bra dagen som gör allt detta värt det. 

Lillkillen sa t.ex till mig förra veckan "Stephanie, jag är lite orolig över dig när du är hemma själv. Tänk om det kommer en björn som dödar dig, det vill jag inte". Det är dom stunderna som gör jobbet värt det!